Suddenly I’m standing there myself, without having planned it, by the glacier, shaken by how the snow is melting, by the thunder of rivers plummeting into the valley below. From a height of almost 2,500 meters I can see how bold lines are drawn through the glacier by ice and gravel, ending in a gravel pit. Everything is strangely still, distant and oppressive at the same time. And then the storm hits.

How can we understand and interpret what is happening in our own time? We learn again that we knew and that we know now. But we did nothing and we do nothing.

The work around ​Dead Reckon​ (2018–) and ​Sense (Universal(s)) (2020–) departs from overlapping topics and then assumes different standpoints, aiming to show different aspects of the problem that knowledge was not translated into experience, but could be.

Dead Reckoning means to determine your current position from previous measurements or estimates of your position and without input from a system measuring your absolute position. One major issue when relying on a Dead Reckoning solution is the sensor bias drift.¹

The work takes place where actions from different time periods and different circumstances accumulate to make an imprint. It appears increasingly important to actively change our perspective, and to learn more about “the wood wide web,” starting with e.g. fungi and trees.²

One detail in the larger narrative of ​Sense (Universal(s))​ is the fact that the words stress and burnout are nowadays used about human beings and nature – including the oak, which is the source of the ink used in some of the works shown.

The method used to produce the works in the exhibition “A Raft of Time” focuses on rendering abstractions comprehensible, like measurability, environmental effects, and time and place. The works depart from the points of intersection that arise when different topics overlap and create new perspectives.

Plötsligt, oplanerat, står jag där vid glaciären, skakad. På nästan 2500 meters höjd ser jag hur kraftiga linjer av is och grus övergår vid glaciärens slut i ett grustag. Jag hör dånet från floderna som rusar mot dalen nedanför. Det svindlar, landskapet är märkligt stilla, både påträngande och distanserat. Tills ovädret slår till.

Hur ska man förstå, tolka och ha tillgång till det som händer i ens egen tid? Idag, igen, upprepas att vi visste och vet men inget gjorde och gör.

Arbetet kring ​Dead Reckon​ (2018–) och ​Sense (Universal(s))​ (2020–) orienterar sig utifrån överlappande ämnen för att inta olika perspektiv och lyfta fram olika aspekter av hur kunskap inte har omsatts och skulle kunna omsättas i erfarenhet.

Dead Reckoning means to determine your current position from previous measurements or estimates of your position and without input from a system measuring your absolute position. One major issue when relying on a Dead Reckoning solution is the sensor bias drift.¹

Arbetet äger rum där handlingar från olika tider och sammanhang ackumuleras och gör avtryck. Det ter sig alltmer rimligt att aktivt försöka växla perspektiv och utifrån t.ex. svamp och träd, lära sig mer om ”the wood wide web”.² En detalj i ett större narrativ i ​Sense (Universal(s)) utgör också berättelser om hur stress och utbrändhet idag används om både människor och natur –inklusive eken utifrån vilken bläcket framställts. Det bläck som en del av verken gjorts med.

Arbetsprocessen som möjliggjort verken i utställningen “A Raft of Time” cirklar kring att konkretisera abstraktioner som mätbarhet, miljöpåverkan, tid och plats. Verken tar avstamp i de skärningspunkter som uppstår när olika ämnen överlappar och skapar nya rum.